Alone in the Dark är ett väldigt läskigt och skrämmande spel. Dess handling och tema är baserat på H.P. Lovecrafts arbete. För att vara ärlig så har jag inte klarat av hela, eftersom det skrämde livet ur mig. Jag har inte haft nog mod att spela. Det verkar kanske konstigt, men lås in dig själv i ett mörkt rum, lås dörren, skruva upp volymen...så fattar du vad jag menar.
Introduktionen börjar med den perfekta atmosfären, som byggs upp hela tiden under spelets gång. Historien utspelar sig i ett spökhus. En viss Jeremy Hartwood dog där (möjligt självmord), och det kommer att bli din uppgift att undersöka vad som verkligen hände. Du kommer att få välja mellan två spelare genom spelet: Emily Hartwood, Jeremy´s brorsdotter, eller Edward Carnby, en privatdetektiv. Handlingen kommer inte påverkas beroende på vilken spelare du använder. Och de kan båda göra likadana saker, så det spelar ingen roll vem du väljer.
Du kommer att börja ditt äventyr uppe på vinden. Eftersom du har skäl att veta att det finns en viktig ledtråd som göms i det gamla pianot. Spelet kombinerar både arkad och äventyr. Minuten du startar, så kommer spöken att vakna och börja följa efter dig. Beroende på svårighetsgraden, så kommer det att vara fler eller mindre av dem, men ett gränslöst antal i alla grader. Detta betyder att du måste spela väldigt fort. Du kommer knappt ha tid att stanna till och tänka på vad du ska göra härnäst. I början så kommer du bara ha dina armar och ben för att slåss, men genom spelet så kommer du hitta vapen och svärd att slåss med. Medan du försöker slåss mot monster, så måste du också utföra vad du kom dit för - lösa mordmysteriet.
Du kan säkert gissa att detta spelet är non-stop action för både fingrar och hjärna. Men det slutar inte med en jättebra handling och spelupplevelse. Detta är också ett av de första spelen som har 3D grafik som funkar även på x386 processor. Detta var möjligen gjort genom att kombinera bra statiska bakgrunder med inte-så-vackra polygonala figurer. Det var en kompromiss som man var tvungen att göra, men resultatet var magnifikt när spelet kom ut i 1992. Du måste erkänna, att bara genom att titta på bilderna bredvid, så skulle det krävas åtminstone en snabb 486.
Jaha, jag skulle avbryta recensionen här, men det slutar inte med en briljant grafik motor heller! Spelets ljud är väldigt bra humörsättningar och kommer säkert att ge dig gåshud då och då. Nog sagt! Om du inte är övertygad nu, så kommer du aldrig bli det! En klar 5 som betyg, självklart, och en stark rekommendation.